Så sant.
Bad decisions, make good stories.
Att en hel låt kan beskriva så mycket.
Jag bara skrattar.
Och skrattar lite till.
Min kropp är full av träningsvärk.
Både från boxpasset och gårdagen.
Jag njuter.
Bara njuter.
Det är bra.
Ju.
Igår var det bra.
Och lite tokigt.
Men det är väl så det ska vara.
Är ju arton.
Och har jävligt kul.
Genom ork.
Det är så lätt att spåra ur.
Och jag har redan tagit helg.
Underbart.
Om några timmar vankas det jobb och sen party hela natten.
Hur värt?
Igår pratade jag med Ida Blomqvist.
Saknar henne så jag spricker.
Mitt liv blir så jävla fulländat när hon är med.
Åh. Jag älskar henne så jävla mycket.
Det är så grisigt när hon är hemma.
Och det gillar jag.
Nu är det helg.
Och jag ska i princip låsa in mig själv för att plugga hela helgen.
Men idag, ska jag bli full.
Riktigt jävla full.
Så klart.
Det är gött.
Bryter all is som är i vägen.
Nu väntas ett sextiominuters långt boxningspass.
Så jävla skönt.
Ska tänka på vågen.
Och morgondagen.
Så jävla fint att dansa.
Och vara full.
På en onsdag.
Ja.
Jag längtar.
Cosmic love.
Mums.
Våra nakna kroppar brann.
Vad jag njöt den tiden.
Trygghet i svanken.
Idag har varit en sådan där dag som har varit full av skratt.
Jag har skrattat från det att jag kom till skolan, tills jag kom hem.
Karnevalen är nu spikad och jag bara skrattar.
Så himla bra klass, ändå.
Jag tänker njuta det sista nu.
Verkligen njuta.
Ni kommer att tröttna på min längtan efter allt.
Men ni får stå ut.
Livet blomstrar och humlan ler.
Allt är så himla bra just nu.
Jag kan inte riktigt förstå varför.
Jag vet inte vad det beror på.
Ifall det beror på himlens ombytliga väder.
Eller att läxhögen minskar.
Eller att jag har tränat fem stenhårda pass på sju dagar.
Eller ifall det beror på, att jag har gått ned 3,5 kilo på sju dagar.
Jag vet inte riktigt.
Tror det är en salig blandning av alla dessa ting.
På onsdag ska jag träffa mina underbara vänner.
De gör mig helt galet lycklig i magen.
Camilla, Marie, Sigrid etc.
Pierre ska skriva prov på torsdag och missar därför onsdagens festligheter.
Kommer att sakna honom.
Jag är sugen på att bli riktigt jävla redlös.
Som vanligt helt enkelt.
Det är så fint.
Ja.
Livet är så fint.
Men ack, komplicerat i vissa stunder.
Men vad gör det?
Varför ska man lägga energi på det krävande?
När man istället kan njuta.
Jag njuter till fullo.
Och är så himla lycklig.
Jag vet inte varför.
Och jag tänker inte ta reda på svaret.
För jag antar att jag vet svaret någonstans där inne.
Att det ligger och gror.
Som det har gjort länge.
Gror på ett bra sätt.
Jag låter alla saker rinna igenom.
Passera mig förbi.
Det är nu jag är på livets topp.
Och jag kommer att stanna här.
Så länge det går.
Så länge hjärtat kan slå.
Jag vet vad jag vill.
Och jag tänker inte ge upp.
Aldrig.
Jag har det finaste kvar nu.
Och jag tänker njuta.
Njuta till fullo.
Njuta av Hades och Bacchus sällskap.
Jag älskar dem.
Fruktansvärt mycket.
Kommer.
Aldrig.
Att.
Sluta.
Jag.
Kommer.
Nu.
Fridfull skog.
Jag vet vad jag vill.
Jag ger mig inte.
Ingen idé att yttra sig.
Idag hoppas jag att dagen går fort.
Vaknade 02.30 inatt av att jag var nyduschad.
Orkar inte ifall jag ska börja duscha i sömnen - igen.
Så jag hoppas innerligt att detta var en engångsförteelse.
Idag ska vi ha balmöte hela dagen, vad fint.
Det börjar närma sig.
Det ska bli fint.
Jag längtar.
Säg till, när du hör mitt hjärta stanna.
Det händer ofta, att jag går tillbaka i mitt bloggarkiv och läser gamla inlägg.
Samtidigt som jag gör detta, måste rätt musik spelas.
Därför, sätts alltid samma låtar på.
De låtar som fick mitt hjärta att darra som ett asplöv.
Jag var bara sexton.
Och mitt hjärta låg på gatan och blev påkört.
Tjugofyra timmar om dygnet.
Men det lyckades alltid att slå.
Även fast det inte slog så fort.
Eller så hårt.
Så överlevde det.
Och jag är jävligt förvånad.
När jag tittar tillbaka på gamla inlägg, kan det endast ge mig en hint av hur jag mådde.
Även fast jag minns de värsta stunderna, när jag knappt kunde andas för att allt tog över.
Även fast jag minns sådana stunder, är det svårt att minnas allt.
Det är bara två år sedan.
Men jag har tryckt bort allt.
Ignorerat känslan av hur det kändes.
Jag tycker så jävla synd om mig själv som sextonåring.
Ena dagen var jag gladast, jag var mer än halvvägs till himlen och hjärtat var intryckt i min kropp och pumpade hårt.
Det behövde inte gå mer än ett dygn, så var det omvänt drama.
Alla dessa pendlingar.
Jag förstår mig inte på det.
Inte på något.
Jag får ont i hjärtat, när jag tänker på det.
Det är som att litet ärr har bildats på mitt hjärta.
Och som värker när tankarna kopplas ihop med känslorna.
Jag var så liten.
Och så jävla känslig.
Jag blir rädd.
Hur kunde det gått så långt?
Jag vet inte.
Jag vet iallafall, att just då, hade jag gjort vad som helst för dig.
Och det är sjukt, hur man kan känna så.
Låt det aldrig gå så långt.
För när du väl har hamnat i det svarta hålet, tar det ett bra tag innan du når upp till ljuset igen.
Ser ingen logik, ingen alls.
Vi lyfter nu.
I en annan rymd.
I ett annat ljus.
Över tusen dansgolv.
Och vi flyter in och ur varandra.
I ett annat ljus.
I en annan rymd.
En hand i himlen, kanske?
Eller, lite händer överallt.
Ge livet en chans.
De stunder, då man vill att klockan ska stanna.
Då hjärtat pulserar så hårt att man känner det på flera meters avstånd.
När täcket ständigt åker av.
Och på.
Och ner på golvet.
Brännhet gåshud.
Tindrande isblå ögon.
När allt slår igenom.
Kläder överallt.
Släpper.
Inte.
Taget.
Andas fortare.
Fortfarande.
För alltid.
Släpp inte.
Efter klockan två på natten händer inga bra saker.
Och det är de saker man aldrig borde komma ihåg.
Men på något sätt, etsar de sig fast.
Varför?
För när jag skymtar din nakna hud under lakanet, krossas allt som handlar om minnesförlust.
Dina händer.
Din vädjan.
Kommer aldrig glömma.
Inte en minut.
Aldrig.
Never let me go, never let me go.
Världen förstår inte.
Jag förstår inte.
Ingen förstår.
Och ingen kommer någonsin att förstå.
När alla skyltfönster har stängt.
Cigarettrök har etsat sig fast i mina kläder.
Någonstans där.
Trettiotretusen trappsteg.
Solskensvarm asfalt.
Någonstans där.
Armar.
Brunbrända ben.
Någonstans där.
Någonstans där.
